www.katrinarosales.se www.chawo.blogg.se

Högstadie, a pain in the ass.

Högstadie för mig känns av nån anledning så långt borta just nu, även fast det är mindre än 1 år sedan en av de bästa dagarna i mitt liv haha.
 
Högstadie var jobbigt, folket i skolan var en del nice, mestdels inte. Och bara för de mesta inte de sorts vänner jag umgås med. Sen att jag väldigt mycke överdrivit att jag inte haft vänner, för visst hade jag alltid nån vän, men alla som var elaka lyckades alltid trycka "över" det bra i skolan, och se till att även om jag hade vänner, så spelade de ingen roll för de var skit i skolan ändå.
 
Jag tror nog egentligen att ingen har den "perfekta" högstadie tiden, för högstadie är så "ihopklämt". Ungar som är i tånåren och har gått med sin klass oftast i 6 år eller mera blir splittradem och ihoplagda med andra ungar, och innan man lär känna sina klasskamrater är det gemensamma bara att man bor i samma kommun, och det räcker inte riktigt för att folk ska hitta en vän i någon annan.
 
Det jag försöker skriva är att gymnasie ändå är lite bättre, alla som åker dit har valt att gå där, och förhoppningsvis har man sökt nånstans som verkar bra, och folk har även mognat till lite och fattar att man inte kan bete sig hursomhelst. Eller yrkesskola är nog ännu bättre, för alla i en klass är på något sätt intresserad av yrket de studerar, och har därför något lite "större" gemensamt, ett intresse/liknande.
 
När jag började 7:an var jag lite taggad, men lite sad över att skiljad från dne klass man hade varit med i bråk och roliga stunder sedan man var en liten unge på 7 år haha. Men hade ju Sanna med mig, så det var lugnt. Och första halvåret var väl helt okej. Alla försökte typ lära känna varandra, 2 i klassen red också på samma ridlektion som jag så hade ju "vänner" där också. Det var på våren det blev, dåligt. För de flesta i klassen hade hittat varanda, men jag o Sanna var inte riktigt med där. Visst nåra i klassen var snälla. Och ingen sade något rakt ut elakt som dom kunde bli "uppskällda" över. Utan det var små kommentarer i klassen såfort man gjorde något litet fel. Skitprat bakom ens rygg, men ändå tillräkligt nära så man hörde varenda litet ord.
 
I början av 8:an försökte jag ignorera det, och bli vän med de i klassen, tänkte att det gått en sommar så hallå lite chill måste de ju va nu. Men allt dom gjorde va typ att låtsas försöka vara snäll, medans jag försökte ignorera skitpratet. Mot våren var jag mera med nåra vänner ur en paralellklass och så lite som möjligt med de i klassen. Kan väl säga att jag satt och var rädd varenda gång någon (inte bara folk i klassen och inte alla i klassen, även folk utanför klassen) i årskursen som inte var särskilt snäll öppnade munnen nära mig. Rädd för att det skulle komma en till småelak bitchig kommentar som man inte hade något svar på. Eller att man skulle få höra mera skitprat man blev sårad av.
 
Under sommaren till 9:an var jag mycket i stallet. Hade Sanna, Nora och Vicki som att vara med, och dom e guldvärda. Men ja, det blev skoldags. Sanna hade fått meddelande om att hon skulle byta klass, till den där vi hade nåra gemensamma vänner. Och no way att jag var själv kvar i Cämsta klassen. C, skitklass. Så gick till studiehandledaren och rektorn. Måndagen nästa vecka hade jag bytt klass. Det var chill, för man slapp dedär att folk var elaka på lektionerna. För alla i B var sjukt chill. Men rasterna var det ändå samma sak. Och tror jag var borta typ 1 dag / vecka de flesta veckor under 9:an. Var jag en hel vecka i skolan fick jag nästan vara stolt haha.
 
Fortfarande idag när jag tänker tillbaka vill jag sjunka bort. För att det är så jäwla fel att man ska behöva må så i skolan. Och att folk är så borta i huvudet och inte har respekt. Även så har detta påverkat att jag när det kommer till vänner ska ha dom att va jäwligt elaka innan jag faktiskt inte orkar va vän med folk. Eller säg såhär. Jag står ut med ganska så mycket, och kan blir jäwlit sårad av folk innan jag själv inser att det inte är bra för mig att försöka va vän med folk som bara beter sig skit. Helt enkelt för att dendär jäwla känslan att knappt ha vänner och känna sig lonly e inte så rolig. Så ibland har man nästan hellre skitvänner. För justnu finns det inte nån som är uppriktigt elak. Utan mera vänner som går för långt med sina kommentarer och skämt. Men som sedan ibland kan va hur nice som helst att prata med, helt "beroende på vädri".
 
(~Btw min nya huppari e nästan lite awsome~)
 
Sen också så är det ju vår nu, och av någon anledning ska det alltid på våren knäppa och jag blir sad över något, extra lätt sårad och sånt. Vet att hösten är så för många. Men jag tror det är just detdär att det har varit mörkt så länge, och jag är uttröttad på allt mörker och liknande.
 
Detta inlägg var väl egentligen mest för att rensa mina egna tankar. Och så hoppas jag att dendär jäwla solen börjar lysa mera snart. Och att de blir varmt, då blir livet bättre igen haha.
 
~~~
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Roses | via Tumblr
Roses | via Tumblr
RSS 2.0
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo | LCHF - Recept och mycket mer!